Hjärtat bultar hårt, varje hjärtslag känns som ett knivhugg.

Andetagen är oregelbundna, ena sekunden så korta, snappa shippningar efter luft, nästa långsamma, nästan bortglömda.

Relationen mellan huvud och kropp är ett ända kaos.

Min kropp skriker, låter tårar forsa ner för mina kinder. Men i huvudet är det blankt: ett vitt papper.

Min kropp ligger död i soffan, ögonen är öppna, men ser inget, kroppen är et skal. Men i huvuder virvlar tanka, jag skriker i husterik! Kastar saker om kring mig river i tapeterna, sliter av mig håret!

men ändå: ligger där som om jag var död.

Allt är utochin.

Allt är uppochner.

Jaglever i ett fängelse.

Jag är ett fängelse.

Ett fängelse för mig själv där jag har möjlighet ivärlden att bara släppa mig själv fri från.

Men jg gör det inte... Vet inte hur jag gör, Vågar inte.

Men när jag lämnar detta fängelse, är  jag den lyckliga människan i världen!

Men jag går tillbaka, och stänger in mig.

Torterar mig.

Jag är trasig, men för hel på utsidan

Så hel att det trasiga är omöjligt att komma åt att laga.

Men jag läter inte mig tappas i golvet.

Vet inte hur man gör?

Hur ska jag öppna mig?

Försöker om och om igen.

Men jag håller mig hel, vill inte vara en börda för någon annan, vill inte skapa jobb åt någon annan, att limma ihop mig igen.

Hur lagar man något på insidan om man inte kommer åt det?

Jag menar, det måste ju gå på något sätt, eller är det bara att bortse från felen, låta det ibland gå lite trökt, tungt och segt. Och sedan funkar man som man ska igen.

Ett tag. Och sedan vara lite trögstartat igen, som en gamal motor: när det väl går är det en dröm av härligt ljus, doft och kännsla, men när den inte funkar svär man.

Är det sådant man måste räkna med när saker och ting är slitna, och behandlad på fel sätt.

Shit happens?