Blev bussen in tillstan istället för en promenad, för hade inte den tiden jag trode att jag hade. Men men jag jagade springades bussen istället. VRÅLKUTA när  bussen åkte förbi mig på busshllsplatsen, och jag sprang ifatt den till nästa bussstopp, men den åkte för bi mig då med?! :O

Och det var typ knapt halvfullt i bussen, så jag fatta inte va det var med denna där nöten som körde :S

Skitbuss! Men jag fick ju i alla fall ett lite konditionspass ;P

Får bli en prommis imorgon efter lunchen, sedan på kvällen är det CardioCross som gäller igen!  :D

I morse ställde jag mig på vågen. Det var ett tag sedan jag gjorde det så hade ingen aning om va den skulle kunna stå på. Jag blev besviken på mig själv...

Vågen visade 64.1 kg...

Jag som hade lovat mig själv att aldrig behöva se en högre siffra famför 6.an än en 3.a ( så hade den visat 63,9 hade det vart "okey")

När jag såg dessa siffror, 64,1 kg, så blev jag förstörd. Så arg på mig själv! Att jag har förstört så mycket av det jag hade lyckats åstakomma innan sommaren OCH som jag till och med hade lyckats så gott som HÅLLA under sommaren fast att jag ej hade tillgång till gym, kunde kontrolera maten till 100%, och att jag hade så konstig dyngsrytm.

Och sedan när jag kom hem hit till Luleå där gymmet ligger 100 meter från hemmet, jag själv lagar maten så ag kan göra den hur nyttig som helt, och jag har en fantastisk dyngsrytm, har bara gått upp det som har hade kämpat så hårt med för att bli av med?!

Och detta bara för att jag varit lat?:O

Att jag har kunnat gjort detta mot min kropp. Varför går man tillbaka till gamla, dåliga vanor, fast att jag mår dåligt av det? Och varför har jag inte hoppit ppe de bra vanorna? För jag vet ju att jag mår toppen bra när jag gör det?

Dumma mig.

Men samtidig som jag blev så besviken när jag såg vad vågen visade, så blev jag väldigt inspererad(???) Typ "Nu jäklar ska jag visa va jag går för!!! Jag kommer göra detta skitbra! NU ska ni få se! "

Så när jag gick på CardioCrossen idag så orkade jag nästan inget i gemförelse med hur mycket jag orka hålla igång förut, men jag tvinga mig själv att fortsätta fast jag knapt orkade sätta foten framför den andra, eller bara ramla ner i golvet när jag gjorde de sista armhävningarna.

"EN TILL ERIKA! DU GER FAN INTE UPP!" tänkte jag, och provade igen.

Nu efter åt känner jag att jag har kommit igång.Vill göra mer!

Så nu blir det en promenad till stan för att handla och uträtta lite ärenden tror jag (bättre än att ta bussen :P )